parallax background

Alla har sin resa…

maj 24, 2017

…här ska jag berätta om min

Jag har levt största delen av mitt liv med andan i halsen och blicken över axeln. Nu lever jag med djupa andetag och en stadig blick framåt. Jag vill bjuda in dig till möjligheten att uppleva något av den känslan på Din Egen Resa.

Min Egen Resa.

Min mamma var 19 när jag föddes. Min pappa var 21. Min mamma kommer från enkla förhållanden och min pappa är amerikan. De träffades i Sverige dit pappa flydde sedan han flytt från Vietnamkriget. Min pappa var redan före kriget en trasig människa efter en barndom värre än du eller jag kan förstå. Misshandel och övergrepp var en del av hans vardag. Min pappa klarade inte av ansvaret som pappa och inte heller att bo i Sverige, så han flyttade tillbaka till USA när jag var två år. Jag växte upp utan att veta varför min pappa övergav mig och som de flesta barn lade jag skulden på mig själv. Det var väl något fel på mig eftersom min pappa inte ville ha med mig att göra, tänkte jag.

Jag växte upp med min mamma som studerade i Uppsala. När jag var tre år träffade hon en man som var psykolog. Han hade en dotter som var några år äldre än jag och både han och dottern hade som strategi att bryta ner mig och det lyckades riktigt bra. Jag avstår från att beskriva hur i detalj, men psykiska övergrepp var deras huvudsakliga metoder. Jag hade i grunden en sprudlande glädje och jag har många gånger undrat om det var det som provocerade dem.

När jag gick i skolan passade jag inte in. Jag var stor, stark, livlig och glad. Regler och att sitta stilla var svårt. Jag kunde inte förstå varför jag var tvungen att göra tråkiga och meningslösa saker som dödade all min lust och kreativitet. Glädjen och livslusten gav sakta men säkert vika för känslor av dumhet och otillräcklighet, och prestationsångesten växte sig stark. Jag försökte anpassa mig till det jag trodde att omgivningen förväntade sig och det jag trodde att jag ”måste” vara och göra för att duga. Hela tiden med känslan av att jag inte lyckades.

I mitt tidiga vuxenliv var jag i perioder så deprimerad att jag inte kom ur sängen på veckor. Jag såg inget bra med mig själv. Jag såg ingen framtid där jag hade en naturlig plats. Hela tillvaron var så fruktansvärt jobbig. Utan ekonomi och utan utbildning fick jag två barn på kort tid. Jag blev tidigt ensamstående. Jag jobbade inom handel, restaurang, och äldrevård. Jag utbildade mig till skribent och arbetade med det i några år innan jag fick ett arbete som informationsansvarig på en stiftelse. Där råkade jag ut för en ohälsosam miljö och fick några riktigt tuffa smällar. Återigen blev jag djupt deprimerad.

Jag tog mig så småningom ur den destruktiva miljön och vidareutbildade mig till marknadsförare. Jag jobbade med försäljning och marknadsföring på ganska hög nivå i några år men hade ständigt en diffus rädsla för att avslöjas som fejk. Om folk visste hur och vad jag EGENTLIGEN var så skulle jag klassas som en oduglig pajas.

Efter några år gjorde jag karriär som chef för 350 anställda med en årsbudget på 330 miljoner kronor. Jag hade i det läget ingen ledarutbildning, ingen ekonomisk utbildning och ingen erfarenhet av branschen. Jag ledde mina medarbetare så som jag själv skulle velat bli ledd och det var helt fantastiskt! Jag kände för första gången i livet tillit till min förmåga och mina instinkter. Det resulterade i betydande framgångar för min avdelning och det var inte ens svårt. Det var då jag kom till insikten att när jag är sann och grundad i det jag gör, då är det lätt att göra det!

Efter en tid blev jag gravid med mitt fjärde barn och när jag återkom till arbetet blev jag erbjuden en administrativ tjänst på huvudkontoret med tre timmars resväg om dagen. Ingen tvingade mig att tacka ja, men jag lyssnade bara på huvudet och inte på hjärtat och magen när jag tog tjänsten. Anledningen till att jag lät det hända var endast en. Karriärmöjligheten. Men den karriärplan min chef hade för mig försvann när han lämnade bolaget någon månad senare. Nu stod jag åter i en situation som inte alls var bra för mig. Den värdegrund som jag levt på min tidigare avdelning var endast en pappersprodukt på huvudkontoret. Och den tillit och den naturliga auktoritet jag haft tidigare var som bortblåst. Kontrasten mot min tidigare tjänst i samma företag var enorm! I ett och ett halvt år höll jag på. Ständigt med en klump i magen och andan i halsen. Jag blev sjuk i omgångar. Jag försökte byta tjänst flera gånger. Jag stångade huvudet i väggen. Till dess att jag blev uppsagd.

Det stod nu fullständigt klart för mig att ”karriär” inte alls är synonymt med att känna sig ”lyckad”. Det tog mig ett år att komma tillbaka till mig själv. Ett år av planer på att starta eget. Ett år av att fundera och planera mitt kommande liv. Jag introducerades för undersökningsmetoden Columbi management (Läs mer om Columbi här) och kände att detta var det som många organisationer både saknade och behövde. Jag gick en utbildning i Columbi hos VISE AB och hade nu hittat en möjlighet att som konsult göra verklig nytta i samklang med min egen värdegrund.

Jag började också att träna yoga och meditera regelbundet och så småningom kom jag i kontakt med behandlingsmetoden Art Neuro. Efter att ha fått några behandlingar som botade mångåriga besvär med huvudvärk, stel och ömmande nacke och ryggvärk kände jag ett starkt behov av att lära mig mer om denna förunderliga metod. I januari 2017 gick jag en Art Neurokurs i Margareta Lundbergs regi på Unna Dig Mer i Knivsta. När jag kom hem undrade min man var hans ”gamla” fru var. Jag var jag en på riktigt ny människa. En omtumlad, harmonisk och grundad människa. En sann människa som djupandades. Jag hade hittat till min klangbotten. Och här är jag nu. Jag vet exakt vad jag vill. Jag är glad och snäll. Jag är helt trygg i mig själv. Och det är så härligt!

Nu har jag och min man köpt vårt drömhus 50 mil från där vi levt tidigare. Det är möjligheternas hus i en fantastisk miljö! Här kan vi kan leva så som vi tidigare knappt vågat drömma om. Vi bor i vild, vacker och läkande natur med tystnad och klar stjärnhimmel och jag får arbeta med mina olika passioner i en ljuvlig kombination. Nu känns det helt självklart att vi måste följa våra drömmar. Helt utan rädslor och ”om och men”. Vi är värda det. Det kanske till och med är så att vi är skyldiga oss själva det.

Hur känner du? Vad drömmer du om?  Är du redo att ta nästa steg på Din Egen Resa?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *